Igår, torsdag så hände det någonting stort. Inte lika stort som att skaffa gymkort eller träffande av Jesus. Utan jag bemötte en av mina största fasor, cykla. Ni skrattar säkert gott nu men att cykla för mig är som att ge sig ut en fredagskväll o försöka finna sig en av motsatta könet. Många brukar lätta upp självförtroendet med lite alkohol. Men det är ju inget direkt man kan ta till sig när det kommer till cykla om man inte vill ha den där vinglande känslan.
Hur det hela komma till att jag inte gillar att cykla är väl endå ett frågetecken i sig. Jag har ju varit med om ett par incidenter men knappast så hemska att det borde lämna sig post-traumatisk syndrome. Jag menar visst ramlar man som barn och så det gör man ju men när man för första gången tar av sig hjälmen för att visa sina klasskamrater att man inte är en tönt och sedan cyklar rakt in det enda som finns på HELA stället, en basketbollstång. Pang, ramlar, åker hem. Hade sig någon fördel vissade sig allt.
Att sedan cykla på en stillastående bil bakifrån. Notera en stillastående, och hamnar nästan i 90 grader med cykelns bakhjul och jag sittandes i luften. Landningen var väl inte den mjukast men inget blev krossat mellan benen däremot så tror jag nog att det tog en eller två dagar innan jag återfick min färg i mina händer.
För att inte nämna när jag skulle bara ta mig upp för vår uppfart som är bara en helt vanlig sne och vänlig trottoar. Hamnar jag snett med framhjulet och ramlar trevligt på asfalten med ett styre i magen. Jag minns tom. att jag sedan när jag haltade mig in till köket där min mor var o beklagade mig över att jag aldrig skulle mer cykla.
Nu har jag ju cyklat ett fåtal gånger efter det så klart men oftas inte självmant. Utan mer eller mindre tvingats. Denna gången var väl egentligen inte heller något självmant men för att återigen att jag inte var en total tönt för min älskade sambo så tog hennes cykel på en liten tur till Manhattan (en livsmedelsbutik in the neighborhood). Turen gick bättre än vad jag trodde samt att jag faktiskt inte ramlade. Men rädslan att jag skulle ramla hela tiden fanns i mitt bakhuvud och det är ju där det hela sitter dessvärre.
Däremot så måste jag endå nämna att jag känner mig ytterst taggad för det här med cykel igen. Mer än vad jag gör får in-lines måste jag säga o det säger faktiskt en hel del. Jag menar visst får jag ont i min fot och höft med in-lines men jag behöver ju inte ora mig allt för mycket för att jag landar ju nästintill alltid mjukare med cykel. Eller???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar