Love is in the air

Fan, alltså ibland skall man veta att man lever. Finns en massa sätt att få det bevisat också. Typ bränna sig på en varm spisplatta, vart med i en världskatastrof, simma bland hajar eller bara försöka uppdatera sin telefon. Har länge lovordat Apple för deras iphone och jag står fortfarande för det. Men vafan inte skall det vara så jädrans krånligt att uppdatera. Då man först möts av en irriterande felmeddelande att att uppdateringen inte funkar och efter det så ställer mobileskiten in sig på sk. recovery mode för att retsamt göra det svårare att uppdatera. Väl tagit hitta hjälp för det så är den ta mig fan luren låst????!!! Efter lite mer mekande så lyckas det med både upplåsning och uppdatering. Men för att apple är så där lagom gulliga så tömmer de ju hela telefonen på all när det uppdateras.

Självklart så har jag gjort back-up så varför klaga, bara att jag "råkar" klicka på fel back-up och måste vänta en jädrans lång tid för att sedan välja rätt (oki, kanske mitt fel, lite). Nu skall efter ha valt rätt back-up så måste bara ändå vänta på att alla applikationer installeras om igen och blir dom sorterad så som jag hade dom innan? Nej, självklart inte. Inte nog med det. Jag hade en snyggt tema och all sån shit det måste jag ställe in igen. Varför kan det inte allt bara stanna kvar och bara de viktiga sakerna uppdateras? Varför gör det så jäkla bökigt, Apple hmmm....????

Så att fira all den här kärlek så tänka på bara en låt och det är en jädrans bra låt förtjänar egentligen inte blir ihopsluddrar med sån här nonsens som har skrivt ovan men lyckliga slut måste väl finnas till ibland.

Metric - Help I'm alive

Want back in your head

Är egentligen inte sömnlös men ligger i sängen (ensam) och lyssnar nog på en av de bästa grupper som finns (eller blir kallas det grupp när det bara är två?). Tegan and Sara heter dom och det är två ursköna kanadensiska identiska tvillingar som har ett härligt sound av indie rock/pop, New wave. Som vanligt är jag seg med att hitta ny musik men när jag väl hittar så blir det repeat reapet. Och jag har som i många fall och pinsamt nog att tacka tv-spelet Rock Band 3 för detta. Låten The Con med Tegan and Sara har verkligen gått het både i spelet och på datorn. Efter har spelat/hört låten så var ju bara tvungen att lyssna mer av dom och om det inte var kärlek vid första lyssning så vet jag inte vad. För att inte dryga ut detta inlägg för långt (för jag borde sova) så hittade jag en liten text snutt som guidar Tegan and Sara's låtar perfekt.



I "Feel It In My Bones" can i get "Back In Your Head" now? I'm tired of "Walking With A Ghost" on the Northshore I need to "Call It Off". Can you please "Speak Slow", I dindn't hear what you said the "First Time". "The Con"turned me into an "Alligator" so I spent "Nineteen" years in "Hell"



Back in your head






Call it off




The Con


Alligator






Ja, tyvärr så verkar flera av länkarna strula men men inget jag kan göra åt vill lägga till också en sista låt med dom som inte nämndes i textsnutt ovan:



En massa kärlek till dessa två tjejerna!

Return of the dumb asian guy

Det är sällan en död man kommer tillbaka. Om det inte är möjligtvis som zombie, vampyr, återfödelse, genomgått någon form av hjärnöverförning till en annan kropp eller bara för sig att börja skriva i sin blogg igen. Självklart så vill jag inte säga att jag är död eller varit ens nära på att dö. Tvärtom, har aldrig känt mig mer levande än så här (kliché?) men tänk vilken känsla det är att få se sitt barn, en del utav sig själv för första gången. Tänker inte dra igenom en förlossning-berättelse för att minnet är som det är och det är bara att erkänna att 6 och halv månad har gått fort. Man tycker ju att man borde minnas en av de mest största ögonblicken som de vore igår men när man väl stor där occh skall klippa navelsträngen så känns allt så overkligt. Nästan som det är tv, a'la unga mödrar (förutom att vi inte är tonåringar) och sen när man skall tänka tillbaka hur det kändes och hur det var så känns det bara svårt att greppa. Precis som man går tillbaka in tv-ruta och blir en märklig repris men regiserad. Med andra ord, minnet spökar, the end.

Ja, och vad har hänt under dessa 6 och halv månader? Massor endå så inte. Den största förändringen självklart är att det är en till i famlijen, Alice fick hon namnet och med det så vann jag namnvalet (och vilket kön det skulle bli då vi inte visste det). Ibland tror man inte att är så stor förändring om inget annat i början men tro mig det är det. Inte för att jag och Annsi var ute och festade och sprang nakna på avenyn en lördagskväll så hade vi endå vårt fördriv. Bio för exempel, en eller kanske tom. två per vecka samt ett och annat besök på ett matställe. Eller om man skulle/skall någonstans som att bli lynschad på Feel Bad(Good) eller bara till BVC som låg/ligger runt hörnet så skall man planera dagen innan och gå upp helst 5 timmar innan själva mötestiden. Vill inte låta nedstämd eller bitter men kom igen vem kom att vi bara har 24 timmar per dygn, idiot? Samtidigt så glömmer man också den delen då man "oftast" vaknar med att det är en liten sötsak som ligger och "pratar" glatt för sig själv och vill bara kom upp i famnen. Det är då man inser att allt det där ovan är bara småsaker och att den störa glädjen hänger över ens axel.

Så innan jag blir alldeles för gråtfärdig går jag vidare om att jag nämnnde i mitt förra inlägg för länge länge sen att det blev en addressändring. Från Mölndal till Kungälv och det var ett jädrans meck med banker och inflyttningar. Men 29 okt. 2010 så var det första natten i vårt nya hem. Och nu efter ha bott här i fyra månader så känns det perfekt. Fortfarande lite saker och ting som man vill göra om och så men det dyker väl en tid och tillfälle för det också.

För inte avsluta bara tvärt så vill jag bara nämna att jag är preminärt 6 mån. pappa-ledig så förhoppningvis så kommer det att betyda att lite mer tid här men av erfarenhet så har det väl inte hållt sig så bra men man kan ju alltid hoppas. C'ya