Return of the dumb asian guy

Det är sällan en död man kommer tillbaka. Om det inte är möjligtvis som zombie, vampyr, återfödelse, genomgått någon form av hjärnöverförning till en annan kropp eller bara för sig att börja skriva i sin blogg igen. Självklart så vill jag inte säga att jag är död eller varit ens nära på att dö. Tvärtom, har aldrig känt mig mer levande än så här (kliché?) men tänk vilken känsla det är att få se sitt barn, en del utav sig själv för första gången. Tänker inte dra igenom en förlossning-berättelse för att minnet är som det är och det är bara att erkänna att 6 och halv månad har gått fort. Man tycker ju att man borde minnas en av de mest största ögonblicken som de vore igår men när man väl stor där occh skall klippa navelsträngen så känns allt så overkligt. Nästan som det är tv, a'la unga mödrar (förutom att vi inte är tonåringar) och sen när man skall tänka tillbaka hur det kändes och hur det var så känns det bara svårt att greppa. Precis som man går tillbaka in tv-ruta och blir en märklig repris men regiserad. Med andra ord, minnet spökar, the end.

Ja, och vad har hänt under dessa 6 och halv månader? Massor endå så inte. Den största förändringen självklart är att det är en till i famlijen, Alice fick hon namnet och med det så vann jag namnvalet (och vilket kön det skulle bli då vi inte visste det). Ibland tror man inte att är så stor förändring om inget annat i början men tro mig det är det. Inte för att jag och Annsi var ute och festade och sprang nakna på avenyn en lördagskväll så hade vi endå vårt fördriv. Bio för exempel, en eller kanske tom. två per vecka samt ett och annat besök på ett matställe. Eller om man skulle/skall någonstans som att bli lynschad på Feel Bad(Good) eller bara till BVC som låg/ligger runt hörnet så skall man planera dagen innan och gå upp helst 5 timmar innan själva mötestiden. Vill inte låta nedstämd eller bitter men kom igen vem kom att vi bara har 24 timmar per dygn, idiot? Samtidigt så glömmer man också den delen då man "oftast" vaknar med att det är en liten sötsak som ligger och "pratar" glatt för sig själv och vill bara kom upp i famnen. Det är då man inser att allt det där ovan är bara småsaker och att den störa glädjen hänger över ens axel.

Så innan jag blir alldeles för gråtfärdig går jag vidare om att jag nämnnde i mitt förra inlägg för länge länge sen att det blev en addressändring. Från Mölndal till Kungälv och det var ett jädrans meck med banker och inflyttningar. Men 29 okt. 2010 så var det första natten i vårt nya hem. Och nu efter ha bott här i fyra månader så känns det perfekt. Fortfarande lite saker och ting som man vill göra om och så men det dyker väl en tid och tillfälle för det också.

För inte avsluta bara tvärt så vill jag bara nämna att jag är preminärt 6 mån. pappa-ledig så förhoppningvis så kommer det att betyda att lite mer tid här men av erfarenhet så har det väl inte hållt sig så bra men man kan ju alltid hoppas. C'ya